Jag hade bönat och bett om att hon skulle vara där. Jag behövde henne men var rädd att hon skulle svika mig. Förstod hon hur mycket hon betyder för mig hur viktig hennes närvaro är. Jag klev in i en dusch frustrerad och med nerverna lindade runt utsidan av min kropp. Duschen blev lång trots att jag försökte skynda på. När jag klev ut lät jag blicken söka över golvet. Jag hade bestämt mig för att hon skulle vara där men var ändå rädd att min blick skulle finna någon annan istället för henne. Nervöst bet jag mig i läppen och tittade upp. Hon var där framkliven ur skuggorna stod hon nu framför mig. Hennes blick var fast och trygg där den fann min. Ögonen log ikapp med munnen. Hon rannsakade mig och gav mig ett godkännande genom ett snett leende. Där på andra sidan spegel fanns kvinnan jag så länge letat efter. Hon var kvinnan jag en gång ska bli, kvinnan jag är, kvinnan på väg att bli den som en gång ska vara jag. En lugn nöjd och vacker kvinna med en framtid fylld av möjligheter och ett hjärta som såg fram mot att älska än mer. Där stod hon, uppenbarelsen när jag behövde henne som mest. Där var jag reflekterad i spegeln likt en illusion fast det var ingen illusion, det var jag. Jag är den kvinnan.

Ansiktet som möter henne i spegeln är blek, tomt, urholkat. Blicken har förlorat all sin nyfikenhet och tittar slött in i spegelns ögon. Hjärnan viskar ord som lätt sjunker in i medvetandet. Rädslan ilar till i kroppen när orden söker fäste. Övertygelsen om att de är sanna finns redan där. Hjärtat gråter en tyst gråt och ber hjärnan sluta. Orden får inte vara sanna, det kan inte vara så, det får inte vara så. Ögonen i spegeln blinkar till när hjärnan viskar de sista obarmhärtiga orden. Du är värdelös, patetisk och har ingen betydelse.. Hjärtat frågar vem som skadat hjärnan så illa att den blivit så ond. Svaret är tystnad. Ögonen i spegeln blinkar en fång till, den här gången är se fuktiga.

Jag far fram fortare än vad min vilja tillåter. Jag hinner inte insupa allt det vackra runt om. Det är varmt i bilen. När solen sakta stiger ser jag dem. De är många och står i klunga ståtliga och vackra. Den ena bocken sträcker upp sin hals och tittar på mig hans långa horn står upp på hans huvud. Den ger respekt. Jag far vidare. Sjön nedanför mig ligger spegelblank och visar upp omgivningen på sin släta yta. Jag hinner bara få en glimt för i nästa stund stiger tre smäckra rådjur upp på vägen som ett kunna görande att jag faktiskt är i deras revir. Jag stannar och njuter, fibblar med kameran men då springer dem. Färden fortsätter..