Jag brukar gå förbi dig men du ser inte mig. Hela min själ skriker efter en blick från dig, bara ett ögonkast. Det skulle fylla så många av hålen inom mig. Jag vandrar runt dig som en ande, en ande du inte märker av mer en som en kall kår längs med din rygg. Det är som en mur runt om oss byggd av våra drömmar och förhoppningar. Här och där finns det hål, konstanta påminnelser om de fantasier som raserats. Se på mig. När dina ögon ler mot mig är det som om solen självt flyttar in i mitt bröst och värmer mig. Vi går här runt runt inom murarna av drömmar. Det är drömmen om du och jag, drömmen om vi. Jag törs knappt andas rädd för att ytterliggare en sten i muren ska rasa och släppa in ett dunkelt ljus. Kommer hela muren att rasa, kommer du aldrig mer att se på mig? Ibland undrar jag om verkligheten är en illusion skapad för att dölja mina innersta rädslor. Gör verkligheten narr av mig på ett sätt jag inte kan förstå? Det får så vara så länge det är du som går bredvid mig i den illusionen. Ibland biter rädslan över att du alrig mer ska se mig, tag i ryggmärgen och smärtan strålar ut genom min kropp. Nej det får inte bli så. Vi måste bygga vidare på vår mur av drömmar och förväntningar. Drömmen om du och jag, drömmen om vi.